Att vi rör på oss och har en aktiv livsstil sparar samhället enorma mängder resurser och ger oss en mycket bättre livskvalitet.
Henrika Backlund
VI HÅLLER PÅ ATT SITTA IHJÄL OSS
Under min tid som beväringsutbildare vid Nylands Brigad var det lätt att märka hur konditionen hos unga män bara blev sämre och sämre med åren. Under den tid jag hann jobba där sjönk medeltalet i cooper-testet med över 100 meter på bara tio år. Jag frågade mig själv ofta hur dessa män, som ofta inte orkade springa tolv minuter i ett sträck, skulle klara av arbetslivet senare och allt vad det innebär för kroppen. Det mest skrämmande var ändå att under de sista åren märka hur svårt det började bli för många att kasta en handgranat regelrätt ovanför huvudet. Eller hoppa ett jämfota hopp utan fart i muskelkonditionstestet. Dessa brister började samtidigt uppdagas på övriga garnisoner i landet.
Barn och unga rör idag på sig rekordlite och Move-mätningarna från femte och åttonde klass i skolarna visar på skrämmande resultat; fyrtio procent av skolbarnen har en så dålig kondition att det är farligt för deras hälsa och utveckling. Konditionen blir inte heller bättre med åren utan den andra nationella konditionsmätningen, beväringarnas löptest som jag hänvisade till, visar på en stark nedåtgående trend i den fysiska funktionsförmågan. Samtidigt ökar mängden livsstilssjukdomar som belastar den offentliga sjukvården och mental ohälsa blir allt vanligare. Ingen vändning är att skåda om inte flera aktörer ingriper för att motverka passivitetspandemin för annars kommer vi att sitta ihjäl oss.
Ett aktivt liv läggs redan i barndomen och småbarn borde röra på sig minst tre timmar om dagen medan skolbarn borde röra på sig minst en timme om dagen Väldigt få kommer upp till den här mängden. Att barn inte rör på sig kommer att ha allvarliga konsekvenser för samhällsekonomin och för individernas välmående och livskvalitet. År 2018 konstaterade Tommi Vasankari m.fl. vid Jyväskylä universitet att den passiva livsstilen kostar samhället årligen mellan 3-7 miljarder euro. Ta då i beaktande att stillasittande ökar hela tiden och kostnaderna stiger. Staten satsar årligen ca. 160 miljoner euro på idrott och motion, vilket är en mycket liten summa i jämförelse med vad den passiva livsstilen kostar oss.
Ingen verkar ta bristen på rörelse på allvar på en politisk nivå, något som situationen verkligen skulle kräva för att vi skulle kunna vända trenden. Barn behöver röra på sig för att utvecklas till friska individer som klarar sig i livet. Vi behöver göra större strategiska satsningar för att uppmana till rörelse och motion för alla, barn behöver ha en aktiv dagis- och skoldag var rörelse är en naturlig del av pedagogiken och gymnastikundervisningen bör bli jämställd med övriga läroämnen. Det borde alltid vara mera lockande att cykla eller gå istället för att åka bil och arbetsgivare borde inse nyttan med vältränade arbetstagare och införa motion i anslutning till arbetsdagen. Läkare borde utbildas i att ordinera motion och rörelse istället för bara mediciner.
Det här ser jag som ytterst centralt att jobba för.
ISTUSKELUMME VOI KOITUA KOHTALOKSEMME
Varusmieskouluttajana Uudenmaan prikaatissa en voinut välttyä huomaamasta miten nuorten miesten kunto huononi vuosi vuodelta. Kymmenvuotisen sotilasurani aikana Cooper-testien keskimääräiset tulokset heikkenivät yli 100 metrillä. Mietin usein mielessäni, miten nämä miehet, jotka eivät jaksaneet juosta kahtatoista minuuttia yhteen menoon, aikanaan selviäisivät työelämässä kaikkine fyysisine haasteineen. Sitäkin pelottavampaa oli havaita, että hyvin monen oli vaikea heittää käsikranaatti oikeaoppisesti pään yli tai selvitä lihaskuntotestin vauhdittomasta tasajalkahypystä. Samanlaisia puutteita havaittiin myös maamme muissa varuskunnissa.
Lapset ja nuoret liikkuvat nykyään ennätyksellisen vähän, minkä viides- ja kahdeksasluokkalaisten Move-mittausten huolestuttavat tulokset osoittavat; neljälläkymmenellä prosentilla koululaisista on niin kehno kunto, että heidän terveytensä ja kehityksensä vaarantuu. Kunto ei vuosien mittaan parane, kuten aiemmin mainitsemastani yleisestä kuntomittauksesta, varusmiesten juoksukokeesta käy ilmi; fyysistä toimintakykyä heijastelee aleneva käyrä. Samaan aikaan julkista terveydenhoitoa kuormittavat elämäntapasairaudet ja mielenterveysongelmat lisääntyvät. Muutosta parempaan on turha toivoa, jollei useampi taho ryhdy torjumaan liikkumattomuuspandemiaa, jonka oireisiin kuuluu hengenvaarallinen istuskelu.
Aktiivisen elämän perusta luodaan lapsena. Pikkulasten tulisi liikkua vähintään kolme tuntia päivässä, koululaisten puolestaan ainakin tunti päivässä. Aniharva liikkuu näin paljon. Lasten liikkumattomuuden seuraukset ovat vakavat sekä julkistaloudelle että yksilöiden hyvinvoinnille ja elämänlaadulle. Vuonna 2018 tohtori Tommi Vasankari et al. Jyväskylän yliopistosta totesi liikkumattoman elämäntyylin aiheuttavan yhteiskunnalle vuosittain 3 – 7 miljardin euron kustannukset. Muistettakoon, että liikkumattomuus ja siitä aiheutuvat kustannukset lisääntyvät jatkossakin. Valtio panostaa vuosittain noin 160 miljoonaa euroa urheiluun ja liikuntaan, mikä on varsin vähän verrattuna liikkumattomista elämäntavoista aiheutuviin julkisiin menoihin.
Liikkumattomuutta ei poliittisella tasolla tunnu otettavan vakavasti, vaikka kielteisen kehityksenkulun kääntäminen eittämättä sitä vaatisi. Lapset tarvitsevat liikuntaa kehittyäkseen terveiksi yksilöiksi, jotka selviävät elämän haasteista. Tarvitaan nykyistä mittavampia strategisia panostuksia toimiin, joilla innostetaan kaikkia liikkumaan ja kuntoilemaan. Lapset tarvitsevat aktiivisen päiväkoti- tai koulupäivän, jossa liikkuminen on luonnollinen osa opetusta. Liikunta- ja urheilukasvatus on saatettava tasaveroiseksi muiden oppiaineiden kanssa. Pyöräilyn tai kävelyn pitäisi aina olla autoilua houkuttelevampia vaihtoehtoja. Hyväkuntoiset työntekijät ovat hyväksi yritykselle, joten työnantajien kannattaisi nivoa liikunta osaksi työpäivää. Lääkärit tulisi kouluttaa määräämään kuntoilua ja liikuntaa pelkkien lääkkeiden asemesta.
Näiden keskeisten asioiden eteen kannattaa mielestäni todella panostaa.
FINLANDS MILITÄRA STYRKA ÄR VÅR LANDSFÖRSVARSVILJA
Jag intresserade mig för säkerhetspolitik i ung ålder och tog reda på så mycket jag bara kunde om ämnet. Efter att ha lyssnat på en gästföreläsning av Tomas Ries, då forskare vid Sveriges försvarshögskola, var jag som 20-åring övertygad om att Finland bör gå med i NATO så fort som möjligt. Jag skrev även ett “academic paper” om ämnet i engelskan man läste vid Ekonomisk-Statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi och höll ett långt föredrag om fördelarna med ett Nato-medlemskap. Året var 2001.
Min egen landsförsvarsvilja var även hög, och tacka vare Elisabeth Rehn, en förebild för mig, så gjorde jag frivillig militärtjänstgöring för kvinnor vid Nylands brigad i kontingent 1/02. Jag trivdes så bra att jag stannade kvar för att jobba några månader som avtalssoldat, ansökte till Försvarshögskolan, kom in och började studera på Kustjägarlinjen vid Sjöstridsskolan. Jag blev utexaminerad premiärlöjtnant år 2009 och började tjänstgöra vid Nylands brigad som plutonutbildare vid 2. Kustkompaniet. Det tog inte länge förrän jag var vicekompanichef och sedan kompanichef. Efter tiden på beväringsenheten flyttade jag till stabsuppgifter och hann jobba på operativa avdelningen och efter en avklarad Logistikofficerskurs på underhållsavdelningen. Min sista uppgift före jag sade upp mig pga. en civil anställning blev som materialavdelningschef på Kustbrigaden i Obbnäs.
Jag ser den finländska landsförsvarsviljan som vår absoluta styrka vad beträffar nationell säkerhet. Den är stark därför att vi har ett fritt land med som tar hans om sina medborgare och de värnpliktiga känner sig motiverade att ge landet något tillbaka. Därför är det livsviktigt i detta säkerhetspolitiska läge att även värna om att upprätthålla välfärdsstaten, eftersom den i grund och botten är grundstenen för vårt försvar som grundar sig på allmän värnplikt och en stor reserv.
SOTILAALLINEN VALMIUTEMME JA MAANPUOLUSTUSTAHTOMME
Kiinnostuin turvallisuuspolitiikasta jo varhain, ja hankin aiheesta kaiken mahdollisen löydettävissä olevan tiedon. Tomas Riesin, silloisen Ruotsin maanpuolustuskorkeakoulun tutkijan, vierailijaluento sai minut jo kaksikymmentävuotiaana vakuuttuneeksi siitä, että Suomen tulisi pikimmiten liittyä puolustusliitto NATO:n jäseneksi. Kirjoitinpa myös ”academic paperin” aiheesta osana Åbo Akademin Ekonomisk-Statsvetenskapliga fakultetenin (Nyk. Yhteiskuntatieteiden-, kauppatieteiden- ja oikeustieteiden tiedekunta) englannin opintoja, ja pidin pitkän esitelmän NATO-jäsenyyden eduista. Elettiin vuotta 2001.
Maanpuolustustahtoni oli luja, ja paljolti esikuvani Elisabeth Rehnin innoittamana astuin vapaaehtoiseen naisten asepalvelukseen Uudenmaan prikaatiin 1/02 saapumiserässä. Viihdyin niin hyvin, että jäin muutamaksi kuukaudeksi palvelukseen sopimussotilaana. Pyrin Maanpuolustuskorkeakouluun, johon minut hyväksyttiin opiskelijaksi Merisotakoulun rannikkojääkärilinjalle. Valmistuttuani siirryin yliluutnanttina Uudenmaan prikaatin 2. rannikkokomppaniaan joukkueen kouluttajaksi. Ja kohta sen jälkeen varakomppanianpäälliköksi ja sittemmin komppanianpäälliköksi.
Varusmiesyksiköstä tieni vei esikuntatehtäviin operatiivisella osastolla ja logistiikkaupseerikurssin jälkeen huolto-osastolla. Siviilitöihin lähdin Upinniemessä sijaitsevan Rannikkoprikaatin materiaalikeskuksen johtajan tehtävistä.
Suomalaisten vahva maanpuolustustahto on mielestäni kansallisen turvallisuutemme tuki ja turva. Puolustusvalmiutemme on hyvä, koska elämme vapaassa kansalaisistaan huolehtivassa maassa, jonka asevelvolliset haluavat antaa maalleen jotakin takaisin. Niinpä nykyisessä turvallisuuspoliittisessa tilanteessa on elintärkeää panostaa myös hyvinvointivaltioon, peruskiveen, jolla yleiseen asevelvollisuuteen ja suureen reserviin perustuva puolustuksemme lepää
HUR SKULLE FINLAND SE UT OM KVINNOR FICK BIDRA FULLT UT I YRKESLIVET?
I min bekantskapskrets finns det kvinnor i 40-årsåldern som har en akademisk examen men aldrig kommit ut i arbetslivet. Hur är det möjligt i ett land som Finland med brist på arbetskraft? Orsaken är en av samhällets största kvinnofälla; förväntningen att mamman skall stanna hemma med sina barn och det symboliska ekonomiska stödet för detta kallat hemvårdsbidrag. Mina väninnor har fått flera barn, med ca tre års mellanrum, strax efter att de blivit utexaminerade från någon högskola. De har aldrig fått in foten i någon bransch utan valt det av samhället erbjudna alternativet; att stanna hemma med barnen och leva på hemvårdsstöd. När det tredje barnet varit så stort att det måste börja förskolan har vännerna varit så länge hemma att arbetslivet blivit mycket avlägset. Bristen på någon arbetserfarenhet har gjort att de inte uppmärksammas i någon rekryteringsprocess, tappar snabbt självförtroendet i sökprocessen och fortsätter leva på bidrag, fångna i sina hem.
Då dessa kvinnor är födda i Finland, är situationen ännu värre för kvinnor med migrationserfarenhet för de förväntas inte alls vara delaktiga i något yrkessliv. Det här är en enorm ekonomisk förlust för samhället och en kvinnofälla värd att börja montera ner så fort som möjligt.
Man brukar motivera skötseln av barn i hemmet med att det är bäst för dem och familjens rätt att bestämma själv hur man ordnar dagvården. Frågan är om det verkligen är ett medvetet val av familjen utan en uppfyllning av gammalmodiga förväntningar på kvinnan.
Ingen av de kvinnor jag känner som tillbringat ett decennium hemma med att sköta barnen verkar speciellt lyckliga över valet, de verkar mest bittra över situationen de hamnat i.
Vi måste bli bättre på att få ut kvinnorna i arbetslivet och kunna erbjuda en högklassig dagvård som man vill lämna sina barn till, det vinner vi på flerfaldigt i samhället, både ekonomiskt och i en mer välmående befolkning. Forskning visar att barn inte far illa i dagvård utan utvecklas bättre inom småbarnspedagogik än genom att enbart skötas i hemmet.
Arbetsplatserna bör bli bättre på att beakta yrkesarbetande mammor och erbjuda flexibilitet. Vi bör definitivt riva de gällande förväntningarna om att det endast är en kvinna som kan ta hand om ett barn och börja förvänta oss på alla plan att papporna tar del i familjelivet. Den nya föräldraledighetsreformen är ett steg i rätt riktning men incitamenten att dela rättvist på barnskötsel måste bli fler. Först när förväntningarna på fördelningen av arbetet i hemmet är jämställd kan vi uppnå jämställdhet mellan könen i arbetslivet med lika lön och allt vad det innebär. Främst innebär det bättre ekonomi för familjerna, bättre samhällsekonomi och bättre välmående för alla. Det här vill jag jobba för.
MILLAISELTA SUOMI NÄYTTÄISI, JOS NAISET SAISIVAT OSALLISTUA TÄYSIMÄÄRÄISESTI TYÖELÄMÄÄN?
Tuttavapiirissäni on joukko akateemisesti koulutettuja noin 40-vuotiaita naisia, jotka eivät koskaan ole päässeet työelämään. Miten moinen on mahdollista työvoimapulasta kärsivässä maassamme? Syynä on yhteiskunnan suurin naisansa, eli se, että naisten odotetaan äiteinä jäävän kotiin lapsineen symbolisen ns. kodinhoitotuen varaan. Ystävättäreni ovat saaneet useita lapsia noin kolmen vuoden välein siitä lähtien kun valmistuivat jostain korkeakoulusta. He eivät koskaan ole saaneet jalansijaa millään alalla, vaan ovat valinneet yhteiskunnan tarjoaman mahdollisuuden jäädä kotiin lasten kera kotihoitotuen varaan. Kun lapsista kolmas on ehtinyt esikouluikään, ystävättäreni ovat olleet jo niin kauan kotioloissa, että työelämä on käynyt kovin etäiseksi. Työkokemuksen puuttumisen takia heitä ei ole yhdessäkään työnhakuprosessissa otettu huomioon, minkä vuoksi he itseluottamuksen kadottua ovat jatkaneet tuen varassa elämistä oman kotinsa vankeina.
Jos Suomessa syntyneet naiset ovat näin heikoilla, on muualta maahamme tulleilla naisilla sitäkin vaikeampaa, koska yleisenä oletusarvona on, että he eivät koskaan osallistu työelämään. Tästä naisansasta olisi pikimmiten päästävä eroon, sillä siitä koituu yhteiskunnallemme myös valtavia taloudellisia tappioita.
Puhuttaessa lasten hoitamisesta kotona vedotaan usein siihen, että se on lasten parhaaksi ja että perheen on saatava päättää, miten lasten päivähoito järjestetään. Onko todella kyse perheen tietoisesta valinnasta vaiko vain naisiin kohdistuvien vanhanaikaisten odotusten toteutumisesta?
Yksikään tuntemani nainen, joka on viettänyt kymmenisen vuotta kotona lastensa kanssa, ei vaikuta järin tyytyväiseltä valintaansa, vaan tuntee pikemminkin katkeruutta tilanteensa vuoksi.
Meidän on nykyistä paremmin edistettävä naisten pääsyä työelämään tarjoamalla laadukasta päivähoitoa, johon luottavaisin mielin lapsensa vie. Näin yhteiskunta saa panoksensa moninkertaisena takaisin niin taloudellisen hyödyn kuin hyvinvoivan väestön muodossa. Tieteelliset tutkimukset osoittavat, ettei päivähoidosta ole lapsille haittaa, vaan että varhaiskasvatuksen pedagogiikka edistää lasten kehitystä paremmin kuin pelkkä kotihoito.
Työpaikoilla on opittava ottamaan työssäkäyvien äitien tarpeet nykyistä paremmin huomioon joustavin järjestelyin. Meidän on kertaheitolla romutettava vallitsevat käsitykset, joiden mukaan ainoastaan nainen kykenee hoitamaan lapsia, ja ruvettava edellyttämään miehiltä kokonaisvaltaista osallistumista perhe-elämään. Tuore perhevapaauudistus on askel oikeaan suuntaan, mutta houkuttimia lastenhoidon oikeudenmukaiseen jakamiseen on lisättävä. Vasta sitten kun kotiaskareet jakautuvat tasapuolisesti voidaan työelämässä saavuttaa sukupuolten välinen tasa-arvo samapalkkaisuuden ja muiden siihen liittyvien seikkojen suhteen. Näin sekä perheet että yhteiskuntamme hyötyisivät taloudellisesti, mikä edistäisi kaikkien hyvinvointia. Kaikkien näiden tavoitteiden toteutumiseksi haluan työskennellä.
Jag vill jobba för en nationell trygghet där man utnyttjar landets styrkor för att upprätthålla ett trovärdigt försvar där internationellt samarbete är en viktig grundsten.
Henrika Backlund
Följ mig på sociala medier
Du kan nå mig på:
backlundhenrika@gmail.com
Följ mig på sociala medier 